:: monthly makers september: kylskåpsmagneter delux ::

Det är något med speciellt med roliga djur som gör man bara måste älska dem. Sengångare har jag som bekant gjort två gånger, som gosedjur och broderi på en tygkasse. Fjällämmel är ett sådant djur som jag gillar extra mycket; de är så söta och knasiga med sitt aggressiva beteende när de reser sig på bakbenen för att skrämma en människa och för att i nästa sekund dö av typ skrämselhicka.

När jag läste om monthly makers naturtema för september tänkte jag att det här temat skulle passa jättebra att testa en ny teknik. Peter har nämligen nyligen börjat skulptera och köpt en superlera som heter super sculpey som jag blev väldigt sugen på att testa. Min första plan var att göra kylskåpsmagneter med tema gnagare. Efter att ha skulpterat en fjällämmel och en råtta (Peter gjorde en bäver) hade jag redan tröttnat på gnagartemat och ville gå vidare till nästa djurfamilj som bestämdes till kloakdjur. Efter ett myrpiggsvin (jag) och ett näbbdjur (Peter) hade vi tömt ut de roligaste kloakdjuren. Jag googlade vidare på roliga djur och fastnade för att göra en opossum med bebisar.

Brända men omålade blivande kylskåpsmagneter.

Peter har en airbrush som vi grundmålade våra figurer med.

Sen gick vi vidare och handmålade dem med akrylfärg för tennsoldater. Precis som vid skulpterandet hade jag bilder av djuren framför mig för att göra det lättare att hitta färg och form. Jag fick en massa bra målarknep från Peter som har målat ungefär tusentals warhammerfigurer. Att måla piggarna på myrpiggsvinet visade sig tyvärr vara över min förmåga så den står kvar på målarbordet. Slutligen lackades de med matt spraylack.

Alla figurerna har en kärna av aluminiumfolie (kroppar och ben) och najtråd (svansarna) för att leran inte skulle bli för kompakt vid bränningen.

Råtta

Opossum

Fjällämmel

Opossum igen

Nu har vi garanterat stadsdelens gulligaste och mest tidskrävande kylskåpsmagneter.

:: mina första tvåändsstickade vantar ::

Plötsligt händer det! Om man räknar med mina nya nålbundna och broderade vantar så har jag nu två par nya finvantar att använda i höst när det blir kallt. Och alltså, era kommentarer om mina broderade ger så mycket glädje i maggropen så att jag blir alldeles pepp! Det var så roligt att nästa par nålbundna vantar till Peter är klara och på väg att bli valkade.

Tvåändsstickning var ju ett av mina sommarslöjdsprojekt och det har verkligen gett mersmak trots att det blev en hel del bakåtstickande innan jag fick till tumkilarna. Hemma hos Lena har jag fått klämma och känna på hennes både nya och gamla vantar och sockor som är stickade i garn med hög kvalitet. De plaggen hade en riktigt skön känsla och väldigt bra hållbarhet så när jag passerade Sätergläntan på vägen hem från fjällstugan passade jag på att besöka butiken och köpa z-tvinnat garn från Wålstedts.

Jag är jätteglad för mina vantar och nu vill jag sticka mer tvåändsstickning och lära mig om alla dess dess grepp och tekniker.

Garn: z-tvinnat från Ullcentrum inköpt på Svensk Hemslöjd.
Stickor: 2,5mm
Mönster: Jag la upp 80 maskor, och har tittat på och använt några olika grundmönster för tvåändsstickade vantar, bl.a. Handarbetarens och Tvåändsstickat av Birgitta Dandanell, Ulla Danielsson och Kerstin Ankert

:: Jotunheimen tur och retur ::

I Augusti hade vi semester. Efter en vecka i härbret i nordvästra hörnet av härliga Härjedalen kom Peters kompis upp med bussen från Stockholm och tidigt morgonen efter satte vi oss i bilen och körde 6 timmar till Jotunheimen i Norge. Varför åka så många timmar med bil när vi hade våra härjedalska fjäll runt knuten kan man undra. Jo, för att i Norge kan man parkera bilen och du behöver bara vandra 30 minuter så är du ovanför trädgränsen och uppe på kalfjället bland bergen direkt, jämfört med svenska fjällen där du måste vandra en hel dag innan du kommer upp på fjället.

Vi började vandringen i Gjendesheim och gick den berömda Besseggen som har utsikt över de två sjöarna på olika höjder. Majoriteten av alla vandrare som vi mötte hade liten eller ingen packning alls och då är klättringen nerför eller uppför kammen inte så tuff men med nästan 20 kg på ryggen var det något av en kraftansträngning. Mina två medvandrare hade väldigt liten erfarenhet av fjällen så de fick lite av en chockstart kan man säga. 

Dagsetapp 3 gick upp över Glittertind, Norges näst högsta berg och utsikten var magnifik och vädret var bästa tänkbara. Vi hade förresten knappt några moln på hela vandringen, det måste vara något slags rekord i tur-med-vädret-i-fjällen. Vandringen upp på Glittertind med sina 1000 höjdmeter var lätt som en plätt jämfört med vandringen ner med 1300 steniga, och på en sträcka väldigt branta, höjdmeter. Men ner till Spiterstulen tog vi oss och väl där möttes vi av en fantastisk dalgång med stora höjdskillnader mellan trädgränsen och utsikt över Galdhøpiggen.

Mitt nya 3-mannatält Akka-3 från Fjällräven, riktigt bra och rymligt även för mina två långa medvandrare som båda är typ 1,95m långa. Vi hade delat upp packningen så att jag bar de mesta av köksutrustningen och de två killarna delade på tältet. Jag har lärt mig att man inte ska bära mer än 1/3 av sin kroppsvikt och det brukar vara omkring där jag landar viktmässigt. Vi vägde packningen först på tredje dagens morgon och fick uppskatta hur mycket vikt som vi ätit upp, min startvikt var ungefär 19kg. Killarna bar inte så många kilon mer än jag men de har å andra sidan hela sin tyngre kroppsvikt att bära också.

Fjärde dagsetappen blev min favoritdag. Vandringen gick både över breda stora dalgångar, blockfält, flera kilometer snö och ner på andra sidan där vi badade i en sjö tillsammans med en stor oblyg fågel som jag tror var en storspov.

Storspoven?!

Femte och sista dagsetappen startade mulet och blåsigt men efter någon timmen var det vackra vädret tillbaka. Vi var alla småslitna i kropparna men samlade krafterna med att ta småpauser och titta på den fantastiska utsikten över Gjende (sjön) och Besseggen där vi gick första dagen. Vi var alla tre helt överens om att denna sträckan mellan Gjendesbu och Memurubu var vackrare och roligare vandring än den superkända Besseggen.

Överallt finns landskapsformationer som naturgeografen i mig går igång tokmycket på. Geomorfologi, glaciärer, fjällflora och lite geologi försökte jag lära killarna men det var nog inte så mycket som fastnade.

Sista natten spenderade vi vid Memurubu fjällstation och på morgonen den sjätte dagen tog vi båten tillbaka till Gjendesheim där bilen stod parkerad. Jag längtar redan till nästa års vandring!

:: historien om de broderade vantarna ::

Hej och välkomna till ett blogginlägg som flödar över av bilder på och ord om processen bakom mina nya nålbundna och broderade vantar. Flera gånger har jag skrivit att jag länge haft en dröm om att nålbinda och brodera vantar, kanske så många gånger att det blivit tjatigt, vad vet jag. Men! Det tål att upprepas; för nu har drömmen blivit verklighet. Mina första nålbundna vantar som jag fullkomligt älskar med alla sina ojämnheter.
 

Till att börja med hade jag tänkt att brodera traditionsenligt som på dalbyvantarna och lånade boken Vinterblomster på biblioteket. Boken beskriver ett stycke väldigt intressant kvinnohistoria och den har sammanfattat berättelser om kvinnor i Värmland som nålband och broderade till försäljning. Dalbyvanten bunden av dalbystygnet som lämpar sig för broderi eftersom ytan blir relativt platt och jämn. Efter ett tags bläddrande och tittandes på bilderna i boken kände jag dock att motiven inte tilltalade mig. Fast än dalbyvantarna är vackra så blev jag inte sugen på att brodera sådana motiv. Jag tycker mycket bättre om det skånska yllebroderiets lekfulla och operfekta formspråk jämfört med de tillrättalagda blommorna på dalbyvantarna.

Kyrkhandskar i vadmal med silkesbroderi. Källa: Digitalmuseum

Tvåändsstickade brudgumsvantar. Källa: Digitalmuseum

För att få inspiration till mönster sökte jag igenom Digitalmuseums hela vantarkiv med sina 983 sökträffar med taggen vantar. I det här läget är det en bra egenskap att vara smått besatt och envis. Allra bäst och mest fastnade jag för vantmodellerna som var sydda i vadmal, med silkesbroderier och fodrade med olika varma och vackra skinn. Broderierna på tvåändsstickade vantar tycker jag är också är fantastiska.

Så vad göra? Jag kopierade och kombinerade ihop mönster från kyrkhandskarna och brudgumsvantarna på bilderna ovan och prickade upp mönstret. Överföringen gick dock sisådär eftersom vantarna är så pass ojämna. Den blå färgen smetade också ut sig en del under arbetets gång så metoden var inte direkt optimal. Men alltså jäklar vad roligt det var att brodera på vantar. Lika men ändå olika mitt vanliga sätt att brodera yllebroderi eftersom man är tvungen att anpassa sig till nålbindningens struktur. Att brodera dubbelsidig plattsöm var också ovant för mig.

Broderi är en himla spännande teknik för uttrycket beror så mycket på valet av tyg, garn, färgval och handlag. Det går att variera in i oändligheten liksom! Mina vantar är broderade med fårö- och bragegarn, samma som används till skånskt yllebroderi. Om man hade valt något annat yllegarn att brodera med så hade uttrycket blivit helt annorlunda.

 

Jag handtvättade vantarna i ulltvättmedel när broderiet var klart för att få bort den blå textilfärgen. Vantarna hade ganska tajt passform redan innan broderiet kom till så därefter blockade jag vantarna för att sträcka ut både vantar och broderi.

Nu var vantarna nästan färdiga; bara kantprydnaden saknades. Under hela vantprocessen hade jag fantiserat om kavelfransen som skulle pryda kanten på vantarna men när jag kommit så här långt förstod jag att kavelfrans inte passar på vantar med utsvängd krage utan att man istället brukar ha virkad kant. Kavelfrans brukar man ha på raka vantar kom jag fram till efter allt sökande på digitalmuseum.  

Jag kunde inte hitta någon beskrivning på hur man gör den virkade kanten men av bilder på dalbyvantar att döma  så är den gjord med 1 fast maska, 2-3 luftmaskor, 1 fast maska osv, så så gjorde jag.  Den första virkade kanten (vanten till vänster på bilden nedan) med dubbelt 2-trådigt stickgarn och en 3mm virknål blev inte särskilt bra. Virkningen var ganska tjock och det såg liksom bylsigt ut. I det här läget var jag både peppad och lite besviken på kanten. Det var peppande att den virkade kanten fick vanten bra stabilitet och det behövs en kant av praktiska skäl inte bara för prydnads skull. Det är kanten du drar i när vanten ska sättas på handen och då behövs den virkade kanten för att kragen inte ska töjas och slitas. De visste hur man kombinerade funktion och prydnad förr!

Vad göra nu där jag satt i sängen med allt material uppdukat, podradion med Sommar i P1 påslagen och jag var hur sugen som helst på att bli klar med vantarna? Jo jag drog iväg ett meddelande till Lena för att fråga om råd och hon svarade snabbt med några tips att man kan blöta kanten för att se hur garnet formar sig eller testa virka ganska hårt med en mindre virknål. Jag gjorde precis så som Lena tipsade. Med en 2mm virknål, hårda luftmaskor och med dubbelt bragegarn (yllebroderigarnet) istället för stickgarn så blev resultatet genast mycket bättre (vanten till höger i bilden nedan).

Resultatet; ett par traditionella men ändå otraditionella och alldeles underbara vantar, smått ojämna, ganska tajta och lite olika stora vantar med en inte helt perfekt kant nedtill. Jag är så jäkla glad för dem, min vantdröm har äntligen gått i uppfyllelse!