:: en rejäl pall ::

 När jag fick möjlighet att få virke från parkförvaltningen visste jag direkt att jag ville göra en pall. Jag är så nöjd att jag faktiskt slutförde min pall. Många slöjdprojekt kan jag drömma om i flera år innan de blir av men nu skred jag liksom till verket ganska så bestämt. Nog för att det tog ungefär två månader från första knivtaget till slutförandet; så snabbt har det inte gått, men jag hade liksom en målbild av att pallen skulle stå ute på gården bland odlingarna och att jag skulle sitta där och dricka kaffe. Att ha en målbild hjälper mig att slutföra grejer!

Min täljhäst fick komma ut i solen. Den blev glad av att bli använd och gnäggade förnöjt. Sittbrädan hade jag ursprungligen tänkt att använda bandkniv för att få jämn men brädan var mycket bredare än bandkniven så det gick inte. Istället så hyvlade jag med en vanlig puthyvel. Hyvla har jag knappt gjort sen slöjden på högstadiet. Oj så roligt det är att se hyvelspånen yra och successivt se brädan bli slätare och slätare. 

 

En klokskap som jag insett (i efterhand) är att hålen för benen borde  suttit längre in mot mitten på brädan så att den inte ska spricka. Det hade också varit mycket lättare att tälja runda tappar och borra runda hål istället för att forma hålen efter benen. Nu fick jag i alla fall möjlighet att använda stämjärnen och skölpen som jag fått i disputationspresent av mina föräldrar. Alla sätt är bra utom de dåliga, som man brukar säga.

Japansåg är bra grejer det!

När jag kilade fast benen uppstod några sprickor här och där och jag fick hjärtat i halsgropen när jag för en sekund trodde att allt skulle braka samman men den höll och nu tror jag att den kommer fortsätta att hålla. Nu njuter jag av att jag klarat av att snickra en pall helt på egen hand och av allt som jag lärt mig på vägen. En riktigt rejäl och fin pall!

:: nya mönster till yllebroderikurser ::

Jag var tvungen att gå tillbaka i mitt eget bloggarkiv för att komma ihåg när jag höll mina första kurser i broderi. Det var hösten 2011, oj tänk att det är så länge sen. Sedan dess har jag gett någon eller några yllerbroderikurser per år och på kurserna har deltagarna broderat mönster som jag ärvt av Eva Berg. I sommar har jag, för första gången,  fått äran att hålla en hel veckas kurs på nya Hemslöjdens hus i Landskrona så jag kände att det var dags att ta fram nya egna mönster.

 

Jag gjorde en grundlig genomgång av Kulturens digitala arkiv och valde ut hela motiv eller delar av motiv som jag sedan satte samman till lagom stora provbitar. Det är mer jobb än vad man skulle kunna tro! Förutom att välja motiv ska de ritas upp både som mönster och för stygnguide. Tanken är att motiven både ska vara representativa, innehålla de klassiska stygntyperna, ha olika svårighetsgrader och sist men inte minst vara roliga att brodera. 

Målet har varit att färgerna ska ligga nära originalen men det var inte alltid helt lätt eftersom jag fått titta på en suddig uppförstorat foto av en solblekt gammal dyna. Några motiv har jag ändrat färgerna för att få en jämn fördelning mellan provlapparna eller för att få en finare färgbalans.

Man lär sig både det ena och det andra av att leta i broderiarkiven. Min favorit av de nya mönstren måste jag nog säga är de ridande gubbarna. Enligt Kulturens samlingar föreställer motivet Holger Danske och Burman till häst. Vilka är då dessa herrar kan man undra! Efter en snabb sökning på wikipedia får jag lära mig att Holger Danske är en dansk hjältelegend och sagogestalt som jag tror är äldre än medeltida men som finns med i olika medeltida sagor och ballader. Enligt legenden var Burman en jätte som dräptes av Holger Danske i ett slag mot saracenerna. Hur spännande som helst! Det är dock något oklart vem som är vem eftersom de är jämnstora. Kanske är det Burman till vänster med den något simplare hatten.

Originalet har det käcka namnet KM:1275 och det skrivs följande om dynan:

En ofärdig gammalpiga i Börrestad" har sytt och märkt denna åkdyna. Den uppgiften finns. Kanske hette hon Hanna Andersdotter. Motivet är exklusivt och föreställer Holger Danske, en dansk sago- och hjältefigur som kommit att symbolisera dansk fosterlandskärlek. 1883 skänks dynan till Kulturen av Carolina Johansson, mor till Kulturens grundare Georg Karlin. 

Den färgglada hjorten  och kransen ligger mig också varmt om hjärtat. Det är något med färgkombinationen och formspråket som bara är så jäkla snyggt.

:: sommarslöjdande ::

På sommaren brukar jag slöjda med material som jag inte brukar använda resten av året. Det blir både täljning och kransar eller oroar. På den sanka åkern bredvid Peters familjs stuga växer säv och smörblommor så därför föll materialvalet till årets kronor på dem. Säven var härlig att fläta med, så mjuk och följsam. Jag fick berättat för mig att man vävde mattor med säv som inslag och brukade som mattor i de gamla skärgårdbostäderna förr i tiden. Eller tja, inte så länge sedan egentligen eftersom det var min svärmor som berättade att hennes farmor vävde sådana mattor.

Lena som lärde mig att tvåändssticka på Nationella slöjddagen tyckte absolut att man ska ha en nystpinne när man nystar garnet. Att använda nystpinne gör att man hamnar i rätt lugna sinnesstämning jämfört med den snabba nystvindan. När jag var på Österlen passade jag på att köpa pigment till linoljefärg när jag hälsade på syster min på hennes jobb Byggfabriken. Så nån gång i förhoppningsvis inte allt för avlägsen tid så ska nystpinnen målas.

Tvåändstickningen gillar jag skarpt. Det går liksom långsamt men utan att det känns oövervinnerligt. Och ränderna blir så himla fina. Garnet är Ullcentrums z-tvinnade garn som jag köpt på Svensk hemslöjd.

:: sommarens eskapader i Finland ::

 

Direkt efter det korta på besöket på Österlen åkte vi till min sambos familjs stuga i södra Finland. Här ägnade vi oss åt mer stughäng, cykelturer, slöjdande och jag lärde mig att hugga ved. Att hugga ved alltså. Jäkligt svårt innan jag fått till tekniken men sen - åh vilken grej, roligt som tusan och bra träning när man är sommarslapp som jag och träningen inte blir så ofta som den borde.

 

Vi åkte till Raseborg, en häftig medeltida slottsruin som restes 1370 av svenskar och var verksam ända till Gustav Vasas tid 1540. Fakta som naturgeografen går i gång på är att borgen byggdes på en liten ö i skärgården men landhöjningen (2m) har gjort så att den nu är en del av fastlandet. Mäktiga rundhällar precis som den borgen ligger på runt om i jordbrukslandskapet vittnar om landhöjningen. Jag älskar att besöka sådana här historiska platser där man kan fantisera om allt som skett och försöka leva sig in i hur de hade det på 1300-1400-talen.

En liten promenad bort från Raseborg, genom skog och betesmarker, fanns Forngården ett friluftsmuseum som visade hur en rik skärgårdshemman kunde se ut på 1800-talet. Gården var full av gamla redskap, husgeråd och möbler som alla var välanvända med välbehållna. Jäkligt häftigt! Tjejen som jobbade där blev glad över så intresserade museibesökare och berättade om husets historia och intressanta grejer som fanns i huset.

I stugan stod en tunna som jag tittade en gång extra på och till min stora förtjusning såg att den var uthuggen ur en enda stock med en botten av plankor. Det är ju en skitstor krympburk utbrast jag. Aldrig har jag sett något liknande. Tjejen som jobbade där delade inte riktig min entusiasm, men jag är blir fortfarande impad när jag tittar på bilderna och tänker tillbaka på tunnan.

Karvsnitt på en slev. Tänk att någon suttit och täljt och karvat på sleven och sen kanske gett den till någon han tyckte extra mycket om.

:: sommarens eskapader i Skåne ::

Sommaren är en bra bit gången och jag har flera veckor av familjebesökande, sommarstugehängande, slöjdande, lära mig ta det lugnt-ande bakom mig utan att det skrivits ett knyst på bloggen. I mitten på juni var jag i Skåne och tidens spenderades mestadels på Österlen där mina föräldrar håller på att bygga ett skitfint stenhus bredvid den lilla stugan som förr var deras sommarstuga. Min syster har numera också ett hus på Österlen, ett vackert gammalt tegelhus med en ganska vildvuxen trädgård som vi jobbade och fixad i mellan regnskurarna. 

Mellan regnskurarna hann vi också med några utflykter. Vi promenerade över hedarna, på en liten grusväg kantad av betesmarker, gamla hus och sommarblommor. Det var inte direkt badväder men stranden vid Haväng och megalitgraven Dösen (5000 år gammal) bjöd på bästa fikaplatsen. Mamma hade med sig kikaren så vi spanade mot sjöfåglar, åt kanelbullar och njöt.